Tidig fostran gör underverk

Text & foto: Sten Christoffersson

Många jägare tror inte på cockerspaniel som jakthund. Lyckligtvis har de fel. Trots att rasen förvandlats till en näpen sällskapshund med oproportionerligt långa öron och rudimentära jaktegenskaper, har ett antal brittiska uppfödare envist hållit fast vid den ursprungliga jakttypen. Numera har vi ett växande antal sådana jaktcockrar i Sverige.
Rasens främste förespråkare är utan tvekan Jörgen Sandberg från Bromölla. Tillsammans med hustrun Rita driver Jörgen kennel Smedmästarens, ett namn som ingen som sett resultat från spanieljaktprov lär ha kunnat undgå. I över två decennier har Jörgen varit den ende cockerföraren på svenska jaktprov, som gång på gång gett våra bästa springerspaniel stryk efter noter.
Jörgen och Rita började med rasen 1974, då de av en ren slump övertog en ”helt omöjlig” niomånaders cockervalp. Sussie var ingen jaktcocker och Jörgen höll på att bygga ett hus åt familjen och hade egentligen alldeles för lite tid över för henne. Då och då hann han emellertid besöka en jaktträningskurs som hölls av jaktprovsdomaren Erik Björne. Hösten 1975 övertalade Erik honom att följa med till Arvika och starta Sussie i kvalificeringsklass på prov. Sussie blev bäst i sin klass med ett första pris och Jörgen fick naturligtvis blodad tand.
Han gjorde Sussie till såväl jakt- som lydnadschampion och de knep ett reserv-CACIT i kamp med Sveriges bästa spaniel. Även Sussies dotter Fanny blev JCH och LCH. Ännu bättre gick det för Sussies son Loffe, som hann med inte mindre än 15 förstapris i elitklass, ett CACIT och pris som bästa hund i en landskamp mot Finland. Bonnie var också dotter till Sussie. Hon tog inte mindre än 16 elitettor på jaktprov.

      

Rita och Jörgen ville avla vidare, men fann inga lämpliga tikar åt Loffe. Cockerklubbens avelsråd viftade bort problemet och tyckte att det fanns massor av tikar att välja mellan. Enligt avelsrådet hade i princip alla cockrar fina jaktanlag. Efter denna demonstration av okunnighet om vad som krävs av en jakthund insåg Jörgen och Rita att de själva måste ta in nytt blod utifrån. Så kom parets första jaktcocker, Skenchall Mark, från Wales till Bromölla 1985, och snart fick ordet cockerspaniel en ny innebörd i Spanielsverige.
Ingen hund har betytt lika mycket som Mark för cockern som jakthund i Sverige. I dag är han gammal och grå. När jag besöker Jörgen och vi ger oss ut på and- och gåsjakt med Mark och ytterligare sex cockrar i släptåg, visar Mark att han fortfarande är en strålande apportör, trots att lederna är styva och hörseln sviker. Förutom nio elitklassettor har Mark varit bästa hund i en landskamp mot Danmark, tagit tre CACIT och SM-titeln 1993, allt i konkurrens med andra cockrar och Sveriges duktigaste jaktspringrar. Proven är gemensamma för samtliga spanielraser.
Vi jagar nära kusten, just där Skåne möter Blekinge. De sju jaktcockrarna finns hela tiden kring Jörgens ben, trots skottlossning och fallande fåglar. Förutom Mark är det Jerry (son till Mark, två elitklassettor på fem starter), Belle (import från Wales, tio förstapris på tolv jaktprovstarter, 2:a på SM 1994), Smedmästarens Gnista (treårig dotter till Belle och Mark, fyra elitklassettor och CACIT, SM-femma 1995, SM-tvåa 1996), Smedmästarens Kompis (tvåårig son till Belle och Mark, två öppenklassettor och en elitklasstvåa), Oryx (sju månader gammal son till Kompis) och Smedmästarens Toy (fem månader gammal son till Mark och Belle). Alla går utan koppel, men några gånger kopplar Jörgen Toy för att bättre kunna koncentrera sig på änderna och skyttet.

   

– Är du inte rädd för att förstöra en så liten valp genom att redan ta med den ut på jakt, undrar jag.

– Hade det varit den minsta risk, skulle han fått stanna hemma. Rent generellt rekommenderar jag inte att jaga med så unga hundar som Oryx och Toy. Deras sammanlagda ålder är ju faktiskt bara ett år. Men hunddressyr är mycket en fråga om känsla för vad som är bäst för den individen, och jag vet att båda klarar av det här. Oryx är redan ganska erfaren och visar strålande anlag. Han försöker inte gå efter kaniner eller harar en meter, samtidigt som han har en fantastisk fart och drive och är mycket kraftig och stark för sin ålder. Den hunden kan gå hur långt som helst.
Att Jörgen inte överdriver blir jag snart varse. Vid den strida Skräbeån får Oryx i uppgift att apportera en del av de änder som fälls. Strömmen för snabbt iväg fåglarna och en skadad and dyker in under uthängande grenar och rötter på motsatta stranden, men sjumånadersvalpen kämpar och står i och bärgar energiskt och outtröttligt både den och andra änder.

– Allt du ser är i grunden medfött hos honom, kommenterar Jörgen när Oryx stävar motströms med en gräsand i munnen. Saknas anlagen, kan en hund aldrig bli riktigt bra. Som dressör måste jag upptäcka varje hundindivids specifika egenskaper, uppmuntra och vidareutveckla de jag vill behålla, och vara noga med att eventuella dåliga egenskaper aldrig får chansen att utvecklas till ovanor. Det är därför jag så benhårt tror på tidig fostran och utveckling av valpens jaktbeteende.

– Många dressörer tycker inte som du, utan anser att man skall låta valpen vara ifred tills den är i ettårsåldern eller ännu äldre. Först då anser man det vara dags att börja träningen.

– Det håller jag definitivt inte med om. Jag sade nyss att mina metoder baserar sig på att uppmuntra vissa beteenden och att undertrycka andra. Då måste man börja tidigt, innan valpen själv hunnit lägga sig till med en rad felbeteenden. Börjar man för sent, har hunden hunnit skaffa sig ovanor, som är svåra att få bort. Då blir dressyren inte bara svårare, metoderna blir också mera negativa. Resultatet blir inte heller lika pålitligt som när man i positiv anda påverkar en liten valp i rätt riktning.

– En fågelhund skall till exempel aldrig rusa efter vilt eller knallapportera, fortsätter Jörgen. För mig är det därför en självklarhet att aldrig någonsin tillåta valpen rusa efter. Redan första gången jag kastar en apport eller utsätter den för en viltkontakt, kräver jag stadga. Då blir rätt beteende snart en vana för hunden, och jag behöver så småningom inte ge stoppsignal när vilt går upp eller sittsignal när jag kastar en apport.

– En av invändningarna mot tidig valpfostran är att om man ställer för stora krav på valpen, riskerar man att den blir osäker, handskygg eller till och med rädd för dressören.

– Inte om man anpassar kraven till valpens mognadsnivå, svarar Jörgen. Jag börjar tidigt med enkla moment som sittövningar och inkallning, alltid under positiva former och endast i situationer som jag vet att jag behärskar. Valpen får tidigt lära sig att det är min vilja som gäller, men också att det är trevligt att göra som jag säger.

– Det dröjer då inte länge förrän valpen har klart för sig att jag är flockledaren och då blir det naturligt för den att lyda. Samarbetsviljan kommer då av sig själv, och för var dag som går, känner jag att jag behärskar hunden alltmer, utan att någon gång ha behövt ta till våld. Somliga valpar mognar tidigt, andra senare. Det gäller att ha tålamod och aldrig ha för bråttom. Den som går för snabbt fram riskerar att göra valpen rädd och osäker, och då går dressyren i baklås. Egentligen handlar det mest om fingertoppskänsla och att tänka efter före så att man alltid är situationens herre.
Jörgen har kommit in på sitt favoritämne och då är han svårstoppad:

– Den uppmärksamhet som skall vara utmärkande för spanielraserna, bildar själva grunden till hela jaktdressyren. Genom att träna och utveckla uppmärksamheten, kan man få fram en hund som går att föra med ytterst små medel. Går man visslande och hojtande genom jaktmarken, skräms viltet bort innan hunden kommer i kontakt med det. Jag använder till exempel aldrig visselpipa. I stället kräver jag att hunden skall hålla reda på mig och aldrig söka ut mer en kanske 25 meter. Finner den vilt, skall stadgan vara sådan att jag helt kan koncentrera mig på skyttet, utan att behöva blåsa ner hunden.

– Med åren har jag skärpt mina krav och i dag räcker det faktiskt om jag tittar mot ett visst buskage när hunden är ute på sök, så läser hunden min blick och ger sig in i det för att skrämma ut eventuella fasaner och kaniner. Vill jag att hunden skall sluta söka och komma till mig, klappar jag mig lätt på låret, skall den apportera säger jag ”ja!” och tilläger hundens namn om jag har flera hundar med mig. Jag försöker undvika varje högljutt kommando eller skarp signal.
Jörgens utläggning får mig att minnas en situation på ett jaktprov för många år sedan. Mark sökte i ett enbuskage och stötte ut en kanin, som sköts. Han satte sig utan signal och tittade mot den döda kaninen. Då lämnade ytterligare två kaniner snåret. Den ena fälldes av skytten, men den andra försvann skadskjuten över en stengärdsgård. Ett enda ”ja!” och ett armtecken, och Mark struntade i de två kaninerna som låg helt öppet, och gav sig efter den skadade. Ett par minuter senare kom han åter med den. Avlämning och nya apportkommandon, så var de andra två kaninerna i hand. Ett tecken med handen och Mark återvände till det endast halvgenomsökta snåret, stötte ut en fjärde kanin, och satt med sträckt hals och tittade på när den tumlade runt i skottet. Ett ”ja!” och Mark hämtade kaninen till Jörgens hand. Naturligtvis vann Mark provet.

– Hur arbetar du med att locka fram uppmärksamheten under fältarbetet? På jakt och jaktprov används ju oftast visselpipa för att hålla spanieln inom hagelbössans räckvidd. Om man vill få fram en hund som själv håller kontakten, hur skall man bära sig åt?

– Det handlar om att redan från början alltid använda små medel. Den som ropar och visslar på sin hund lär den aldrig att bli uppmärksam. Men det gäller att ha en mottaglig hund. En spaniel skall ha en medfödd samarbetsvilja. Annars har man köpt hund av fel uppfödare. Men viljan att vara till lags kan lätt gå förlorad om man inte tidigt tar den till vara. Jag tar tidigt ut valparna i olika slags terräng. Så fort valpen ger sig iväg åt ett håll, går jag i motsatt riktning. Ibland gömmer jag mig eller tar ett par steg åt sidan, så att jag blir skymd. Hela tiden rör jag mig tyst och ger inte valpen några som helst signaler. Däremot berömmer jag den om den söker upp mig. Svårare än så är det faktiskt inte.

– Du antydde nyss att alla spaniel inte har den rätta kontaktviljan.

– Eftersom majoriteten av hundarna, såväl cocker- som springerspaniel, föds upp av uppfödare för vilka jaktegenskaperna tycks vara en bisak, har samarbetsviljan nästan helt gått förlorad inom de flesta stammar. Tyvärr hjälper också många jakthunduppfödare till att förstöra raserna. Alltför många valpar säljs på föräldrarnas meriter som rådjurshundar. På sådan jakt krävs inte på långa vägar den samarbetsvilja, lydnad och uppmärksamhet en spaniel för småviltjakt måste besitta. Hundarna blir efter några generationer egensinniga och svårförda. De söker för stort och självständigt och går knappast att få stadiga i viltsituationer utan mer eller mindre tuff dressyr och med hjälp av högljudda signaler. En del uppfödare drar sig inte ens att kalla föräldrar med pris på viltspår för jaktmeriterade. Okunniga valpköpare blir givetvis grymt besvikna när de försöker jaktträna en sådan hund.

– Det är därför det är så viktigt att välja rätt uppfödare när man skaffar spaniel. Rita och jag säljer aldrig en valp till någon som är ute efter en rådjurshund och parar inte heller våra hanhundar med tikar utan att dessa på jaktprov visat att de besitter de rätta egenskaperna. Tyvärr är alla jaktspanieluppfödare inte lika nogräknade, och det kommer att straffa sig.

– Däremot använder jag mina hundar på rådjursjakt, men aldrig förrän de tjänstgjort flera säsonger på småvilt. Då klarar de att vara stadiga för både fågel och hårvilt ena dagen och att förfölja rådjur nästa.
Efterhand som jaktdagen lider, får jag bevis efter bevis på att Jörgens små cockrar är betydligt större som jakthundar än vad deras yttre ger sken av. Ibland har Jörgen två eller tre hundar ute på apport samtidigt, vid något tillfälle låter han en hund söka av tuvor och buskage efter kaniner, medan de övriga snällt håller sig runt hans ben och han själv har händerna fria att hantera bössan. Det slutgiltiga beviset för jaktcockerns duglighet får jag sent på eftermiddagen, då vi passar på kanadagässen nere vid havet. När en gås dunsar i backen en bit ut på strandängarna, skickar han Jerry, som utan minsta tvekan tar gåsen i ett rejält grepp och kommer med den i god fart. Hunden syns knappast bland alla fjädrar, dun och spretande vingar och Jerry snubblar gång på gång på ena vingen, men han släpper inte gåsen förrän den är i Jörgens hand.
Oryx har aldrig träffat på en vildgås tidigare, men när Jörgen lägger gåsen en bit bort, rusar han dit utan minsta tvekan. Sjumånadersvalpen har svårt att få tag om den stora kroppen, men efter några försök håller han gåsen i ett stadigt grepp, och släpar dem till husse.